Ta inte i så att du kräks

Scenario:

Du är frälst. Du har hittat något du tror på. Det kan vara den där sluta-röka-boken, en karismatisk inspiratör, YES diskmedel eller vad fasen som helst. Du är helt enkelt övertygad om att du har hittat något jävligt BRA. Nu vill du att alla andra ska bli lika frälsta. Du tar i från tårna, bubblar av iver, viftar med armarna, orden snubblar ut: "fattar ni? Så otroligt, ni måste också köpa/titta/känna/lyssna på den här grejen, jag lovar, det kommer att förändra era liv!"

Då händer det: deras intresse dör i samma takt som din entusiasm ökar. Du ser det i ögonen. Du försöker hålla tillbaka. Slätar över: "äsch, så himla bra är det inte. Egentligen". Men loppet är kört. Det är över. De kommer aldrig att köpa/titta/känna på den där grejen. Du tog i för mycket. Du har bränt ditt krut.

Jag har känt det, du har känt det. Åt bägge håll. Varför? Är det rädsla för att "gå på nåt"? En misstänksamhet grundad i telefonförsäljare och Jehovas? Kanske en känsla av att vara lite förmer: "inte faen ska den där personen kunna övertyga mig, jag har mina egna övertygelser"? En rädsla för att någon annan har hunnit före, man vill knappast vara nummer 2 att upptäcka något nytt.

Och för en stund blir man en tjurig gubbe, lägger armarna i kors, stelnar i kroppen och klistrar på den likgiltiga minen eller det artiga leendet. Lite överseende sådär. Som att det sitter ett litet barn mittemot: "jaja lilla vän, det blir nog bra det där ska du se" och så gör man en mental post-it om att INTE köpa/titta/känna på den där grejen.