Möte med en sadist

Mjuka, lite fuktiga bomullsrondeller på ögonen. Lågmälda, milda röster talar förtroligt ovanför mitt huvud. Varma och varsamma händer smeker mitt ansikte likt en mor som vyssjar sitt barn till sömns. Fridfullt.

Sen tar det hus i helvitte. Målmedvetet, sammanbitet och tyst skrider hon till verket. Hela atmosfären i rummet förändras, bortblåst är mildheten och huden börjar brinna, det pulserar, jag exploderar. Satan vad ont det gör. Mina naglar bildar halvmånar i handflatan, käkarna vibrerar av sammanbitning, ögonlocken rycker som av ticks, jag vill bara vråla rakt ut: aj som faen din skata! Oh du ljuva vad jag måste anstränga mig för inte veva upp näven och ge henne en sula mitt i pannan. Det vidriga är att jag vet att hon njuter. Hon nästan stönar lite medan hon nyper, klämmer, vrider, pressar. Hon går igång på det här. Och inte en enda gång säger hon förlåt. Det är nog det värsta. Att hon inte EN ENDA GÅNG ber om min förlåtelse. Häxa.

Under hela denna timme ligger Sting som en ljudmatta i bakgrunden, som en ironisk kontrast till mitt egna personliga helvete. Eller som ett bidrag, välj själva.

”Aldrig mer” tänker jag. Men jag vet att det är lögn. Jag kommer att boka upp mig på en ny ansiktsbehandling så fort timmen är över. Allt för konsten.