Det finns dagar när en lantis får känna sig lite extra ball. Lite världsvan och viktig så där.
Dagar när jag får in den där äckelsköna känslan av att vara storstadsbo, en slipad anställd, som med rutin och något tomt i blicken jiddrar samtidigt med headset och nycklarna in till kontorslokalen och jag är först på jobb och måste låsa upp alla låsen, tända lyset, slå på kaffet, sätta mig ner vid skrivbordet, fälla upp laptopen och luta mig tillbaka i tystnaden där bara droppet från kaffebryggaren hörs.
Kanske tittar jag lite slött ut genom fönstret, ser på ett fortfarande morgondisigt söder, betraktar alla sletna morgonmänniskor på väg till sitt och så låtsas jag som att detta har jag minsann gjort i urminnes tider. Hela tre dagar.
Det är såna dagar jag känner mig vuxen. Lite som på film.
Sen kommer chefen med chefsskräcken och jag är en vanlig bonne igen.
lördag, oktober 18, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Ah, det ar lite som nar man just borjat pa universitetet och ikladd tweedkjol och tjocka, vinroda strumpbyxor traskar bland gula och roda lov med en trave nyinkopta jatteviktiga bocker undrer armen pavag till forsta forelasningen.
Sen sitter man vips i ett lysrorsupplyst klassrum och forsoker gora sig osynlig infor studentkarsrepresentantens desperata forsok att hitta en nagorlunda frivillig klassrepresentant samtidigt som man scannar av rummet efter vardiga pubkamrater. Och hela den dar romantiska drommen om att man ska bli duktig och smart ar som forpassad till nagon film om Carl von Linne..
hahahah! både till blogg och kommentar. Fantastiskt!
Skicka en kommentar