Upp till kamp

Går in i den lilla lilla Telia-butiken. Strax innan stängningstid, inga andra kunder. Två par lystna ögon från två uttråkade unga försäljarflickor.

- Jag har Telia-abonnemang och vill ha en ny mobil, självklart ett så bra erbjudande som möjligt.

Den unga damen kickar genast igång, hon är 22 och ivrig. Pladdrar och knappar på datorn, fort fort går det. Förvirringen är total, försöker diskret uppmärksamma henne på att priset är viktigare än finesserna, men hon kan inte riktigt ta in det. Förtroligt, lockande med en "nu ska du få vara med om något som ingen annan kund har fått" visar hon mig den allra senaste "fresha" modellen, skär upp kartongen exklusivt för mig, den är så rykande "fresh" att ingen annan ännu har fått se den, bara bara jag. 

Väger telefonen i handen, tittar på den med spelad kännarmin, gruvar mig, har svårt att få fram orden, varför är det så svårt att säga, varför ska jag låtsas som att jag bryr mig? 

Blicken flyger över alla modellerna på väggen, alla ser likadana ut, blanka, kromade, finessiga och det enda, det ENDA jag vill är att gå ut ur butiken med en mobil som efter avbetalningen inte kostar mer än en tusing, det enda, det ENDA jag vill är att gå därifrån och inte känna mig lurad, blåst på konfekten, dragen vid näsa. Svettas.

Går därifrån utan en ny mobil. Känner mig gammal och trött, med arbetarklasskomplex. 

Och lite, lite sugen på den där flashiga modellen. Men inte idag. Inte av henne.