"Är de till mig?" "Nej" "Fan"

I de flesta yrken där man kommer i kontakt med kunder får man också bevis på människans otroliga förutsägbarhet. Det vill säga: vi är egentligen inte så jäkla UNIKA som vi ofta påstår.

Under min karriär som skinnochläderbalsam-försäljare (kan också kallas skoputsare), var standardskämtet från kunderna att sätta upp sin tygsko på min skoputsarpall. Skojigt. De såg alltid barnsligt lyckliga ut över sin uppfinningsrika skämtsamhet. Jag fnissade såklart alltid med och blinkade i samförstånd: "du din buse där, nu fick du mig allt".

Då och då får vi blommor hit till jobbet. Aldrig till mig. När jag tar emot dem frågar jag alltid med överspelad hoppfullhet:"Till mig?" varpå budkillen säger något i stil med: "Nej till Anna". "Fan" säger jag då och ler busigt.

Undrar hur ofta blombudet är med om detta?